Debattinlägg av Göran Bryntse i Skånska Dagbladet 2021-12-17
I tidningar får vi läsa att Nyamko Sabuni tänker väcka misstroende mot den nya miljöministern Strandhäll om hon inte före Luciadagen ger besked om hur slutförvaret av det högaktiva kärnkraftsavfallet ska utformas. Märkligt, det kan inte vara bråttom. Inte förrän 2090 behöver avfallslagret förslutas, det vill säga när det sista avfallet från de nuvarande reaktorerna kan levereras. Detta under förutsättning att det inte sker någon livstidsförlängning av reaktorerna, vilket kärnkraftsbolagen argumenterar för. I så fall blir det ingen förslutning i detta århundrade.
”All vår kunskap börjar med erfarenheten, därom råder det inget tvivel” noterar moralfilosofen Immanuel Kant i sitt klassiska verk, ”Kritik av det rena förnuftet” från 1781.
Ifjol offentliggjordes delvis resultatet av det s k LOT-försöket (LOT=Longterm Storage Test). Några kopparklädda gjutjärnscylindrar sänktes ned i urbergets grundvatten utanför Oskarshamn runt milleniumskiftet och togs upp nyligen, efter 20 år. Resultatet visade att det skyddande kopparhöljet, som ska hindra gjutjärnet från korrosion, rostar sönder minst 1000 ggr snabbare än vad kärnkraftsbolaget Svensk Kärnbränslesäkerhet, kärnkraftbolagens samorganisation, som har ansvaret för att avfallslagringen säkert fungerar i hundratusen år. Jag säger minst, för försöket gjordes utan inverkan av radioaktiv gammastrålning, som bevisligen påskyndar korrosionen. Det betyder att läckage till grundvattnet av högaktiv livsfarlig radioaktivitet kan börja redan om högst 100 år, istället för stipulerade 100 000 år. Helt oacceptabelt, området runt Östhammar kan bli obeboeligt redan nästa århundrade.
Den svenska sakkunskapen i korrosionslära är enig, metoden i nuvarande form kan inte godkännas. Förbättringar eller alternativa lösningar måste vidtagas. Detta påpekade också Miljödomstolen efter en mycket noggrann vetenskaplig genomgång av de tekniska problemen. Men kärnkraftsindustrin har inte tagit kritiken på allvar utan framhärdar i att deras teorier är bättre än verklighetens resultat.
Det är märkligt att SKB håller fast vid den så kallade KBS-metoden (KBS= Kärnbränslesäkerhet). Den föreslogs redan på 1970-talet men tekniken har gått framåt avsevärt sedan dess.
Det mest närliggande alternativet är att byta ut det olegerade kopparskiktet mot en legering av titan och palladium. Legeringar är mycket beständigare mot korrosion än rena material. Det visar t ex kanonerna av brons på regalskeppet Wasa, som påverkats avsevärt mycket mindre än de rena kopparmynt som hittats ombord.
I Japan och USA forskas det bland annat om inglasning, så kallad vitrifikation, av avfallet. Glas är ett mycket inert och beständigt material som tål höga temperaturer.
Andra lösningar är att sänka ned avfallet minst 3 km i underjorden, där inget grundvatten finns som kan ta sig upp till ytan. På det av SKB föreslagna djupet, 500 m, cirkulerar grundvatten.
Ett annat alternativ som föreslagits av av svenska experter är DRD-metoden (Dry Rock Deposit), att förvara avfallet torrt ovan jord. Då blir avfallet återtagbart, vilket är önskvärt om det visar sig att något oförutsett inträffar under de närmaste 100 000 åren.
Att Sabuni mot den bakgrunden hotar med misstroendevotum mot miljöministern om inte KBS-metoden godkänns redan före Lucia i år är fullkomligt absurt, rent vetenskapsförakt. Man undrar onekligen vad Sabuni har för kunskap i ytkemi?
Göran Bryntse
Tekn Dr, ordf. i SERO, föreningen för förnybar energi och energieffektivisering
Ordförande i Milkas, Miljörörelsens Kärnavfallssekretariat
